Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
I Oddyssey to the West följde man den starke och smidige Monkey som med hjälp av sin stridshandske och stav slog sig fram genom ett post-apokalyptiskt USA. I detta expansionspaket följer man dock den lite mer blygsamme karaktären Pigsy, en mekaniker som bor ensam med sin lille robotvän. Pigsy känner sig dock väldigt ensam och önskar sig någon att prata och umgås med. Han bestämmer sig för att bygga en ny kompis och för att kunna göra detta behöver Pigsy tre mycket sällsynta robotdelar. Han ger sig ut i ödemarken, beväpnad med sitt prickskyttegevär, för att finna dessa.
I vägen står förstås mängder med illasinnade robotar som Pigsy måste besegra för att kunna fullfölja sin uppgift. Han skiljer sig dock väldigt mycket från originalspelets hjälte Monkey. Pigsy är varken särskilt stark eller smidig utan måste förlita sig på sin list, strid på avstånd och sina mekaniska prylar som han kan använda för att förvilla motståndarna. I Oddyssey to the West stod närstrid i centrum och det fanns ingen anledning att vara det minsta subtil. Pigsy har dock inte en chans i närstrid och måste därför smyga sig förbi många fiender och använda sitt gevär. Detta förändrar striderna markant och förändringen fungerar väldigt bra om man gillar den typen av spelstil. Det är kul att kunna uppleva Enslaveds värld från en helt annan vinkel. Upplägget är dock inte särskilt djupt. Det finns i princip bara ett enda vapen och fyra tekniska prylar man använder sig av, men mer kan man nog inte förvänta sig av en så pass liten expansion.
Mellan striderna navigerar man omkring i den ogästvänliga ödemarken i en mängd plattformssekvenser. Pigsy har en handske som kan skickas iväg och fästas i olika föremål för att därefter vira in sig själv med en kabel som är fest i hans arm. Plattformandet fungerar på samma sätt som i originalspelet. Det är väldigt linjärt och de punkter där man kan fästa sin handske är förutbestämda. Spelet hade definitivt mått bra av att snegla lite mer på spel såsom God of War och Assassin's Creed för att få plattformssekvenserna att bli roliga och intressanta. Just nu känns det mest som att man följer en snitslad bana som varken är utmanande eller spännande.
Äventyret varar i ungefär tre timmar och kostar under en hundralapp. Om man verkligen gillade originalspelet kan det definitivt vara värt att spendera pengar på Pigsy's Perfect 10. Pigsy är väldigt charmerande och hans annorlunda stridsteknik gör att det inte känns som att man bara får mer av samma vara. Mellansekvenserna är stiliserade i serietidningsstil och mästerligt gjorda med utmärkta röstskådespelare. Handlingen är simpel men effektiv och håller en intresserad ända till slutet.
Nej okej, den där inledningen funkar inte riktigt, vi får ta om det från början. Det här är ett anspråkslöst och lättsamt spel, men som ändå kan vara värt några av dina slantar och lite av din tid. Häng med så ska jag förklara varför!
Målet med spelet är enkelt. Du ska guida din groda till andra sidan av näckrosdammen, men mellan dig och de gyllene näckrosbladen (gräset är grönare på andra sidan, eller guldigare) som är ditt mål lurar en del faror och storkar som försöker sätta stopp för din framfart.
Jaha, lite som en modern version av det klassiska arkadspelet Frogger där en groda skulle ta sig över en väg full av farlig trafik, säger du. Inte alls, säger jag.
Visst finns likheter i temat med grodorna, men där Frogger var ett snabbt arkadspel i realtid är Frogs vs. Storks ett turbaserat pusselspel där det är din klurighet och förmåga att tänka ett par steg i förväg som sätts på prov istället för fingerfärdighet och snabba beslut.
Låt mig förklara hur Frogs vs. Storks fungerar lite mera i detalj!
Du styr alltså en groda som ska ta sig till ett mål. Grodan hoppar fram över ett rutnät av näckrosblad. Tänk dig en spelplan där schackrutorna har bytts ut mot näckrosor. På andra sidan av brädet finns en stork, som kommer att spegla dina rörelser. Går du uppåt går storken neråt, går du åt vänster tar han ett steg till höger och så vidare. Det gäller att planera sin väg så att man inte krockar med dessa vackra fåglar med smala ben.
I början är det ganska enkelt men allt eftersom ökas svårighetsgraden. Fler storkar, speciella hala näckrosor som gör att man glider två steg istället för ett, näckrosor med hål i som gör att grodorna och storkarna hamnar på sina utgångspositioner igen och feta grodor som inte rör på sig självmant utan måste knuffas fram över näckrosdammen är några av de saker som gör de senare nivåerna svårare. Dessutom kommer storkarna på vissa nivåer att ta två steg när du tar ett, vilket också gör att man måste tänka mer i förväg. Att guida en groda förbi en stork är enkelt, men att föra över tre eller fyra grodor i säkerhet är en knivigare uppgift. Som om inte det vore nog kan man även komma tillbaka till nivåer man redan klarat för att försöka ta alla bonusobjekt i form av blommor, flugor och ägg, som endast ligger kvar på sina näckrosor tills en stork passerat där (med undantag för äggen som inte förstörs så lätt). Att ta dessa saker är inget krav för att klara av nivåerna, men helst vill man ha så hög poäng som möjligt också, eller...?
Man skulle kunna tro att spelet skulle bli tjatigt efter ett tag, men det är inte så farligt. Svårighetsgraden höjs ständigt och spelaren ställs därför hela tiden inför svårare utmaningar och måste tänka lite annorlunda för att ta sig vidare, även om grunderna är desamma. Däremot är alla nivåer slumpgenererade. Grundpremisserna för en nivå är bestämda (antal grodor och storkar o.s.v.) men var de placeras ut avgörs från gång till gång. Därför finns även ett moment av tur i spelet, då det kan bli enklare att klara av en nivå beroende på var storkarna placerats ut i förhållande till grodorna och de speciella näckrosbladen (de hala eller ihåliga som jag nämnde i föregående stycke). En lite billig utväg som gör att spelet känns mindre finurligt.
"Tänk om vi helt vanliga människor skulle ta på oss masker och bekämpa brott - som superhjältar". Se där en helt ny idé. I alla fall var den det när jag läste "Watchmen" för första gången, cirka 1990. Nu är det svårare att hitta en äldre idé om man går utanför stumfilmen.
Michel Gondry var det stora vita hoppet för filmhipsters långt innan han gjorde "Eternal sunshine of the spotless mind", och ljuden som ackompanjerar visningen av "The green hornet" är det som uppstår när ikoner faller på näsan samt snyftningar från en kritikerkår som just sitter igenom ett två timmar långt svek. För det här är inte roligt. Det är frapperande oroligt.
Barnasinne räcker inte
Seth Rogen har en klar talang för att agera någon som inte kan agera, vilket faktiskt är beundransvärt. Men att sätta ihop honom med någon som inte kan agera ens om hans mammas liv hängde på det - Jay Chou - är ett feltänk. Att sedan utan någon som helst anledning klä det hela i 3D är ännu mer obegripligt. Ett ruttet äpple blir inte ätbart bara för att man tittar på det från tre håll.
En USA-kritiker prisade "The green hornet" men rekommenderade publiken att först "plocka fram sitt inre barn". Tyvärr funkar bara detta om ditt inre barn saknar allt kritiskt sinne och har en IQ som inte tillåter honom/henne att gå i en rak linje. För att gilla det här blir du snarare tvungen att rota fram din inre haschrökande nästkusin från Jylland.
Missvisande titel
Gröna getingen, alltså. Titeln är missvisande eftersom filmen helt saknar sting. Man kan inte säga att den är nyttig för något, varför Gröna biet också är uteslutet. Gröna humlan? Nej, humlan kan flyga trots att den saknar fysikaliska förutsättningar. Med den här filmen är det precis tvärtom, den har förutsättningarna men flaxar runt på marken, för en massa oväsen men lyfter inte en millimeter.
Ljud från utställningens monitorer och högtalare stör, samspelar och blandas med varandra till ett brus som höjs och sänks som andhämtning.
Dror Feiler använder själv ordet kakafoni om "Ondinonnk - de ouppfyllda önskningarnas språk", verket som finns innanför entrén. Under tio års tid har han filmat gatumusikanter runtom i världen, för att låta dem tona fram en efter en och tillsammans skapa ett myller av ljud och musik.
- Rytmen i bilderna är uppbyggd som en fuga i Bachstil med 16 stämmor. Jag gillar massljud. Att lyssnaren kan zooma in och ut ur det och hitta olika saker varje gång, säger han.
Interference betyder enligt ordboken bland annat störning och kollision. Det är precis vad Gunilla Sköld Feilers stillsamma, mjuka och poetiska bilder av kragar utsätts för, där de hänger mitt emot gatumusikerna och alla deras ljud.
- Så länge det finns liv finns det störning, säger hon.
Dror Feiler lägger till:
- Konsten påverkar livet, men vi vet inte riktigt hur. Precis så är det med ljuden och konstverken här inne.
Ett team
Hon är bildkonstnär, han utbildad musiker. Numera ser de sig som ett team, där den enes idéer samverkar och utvecklas tillsammans med den andres.
Ett gemensamt projekt är "Snövit och sanningens vansinne" från 2004, som blev hett internationellt nyhetsstoff efter att Israels ambassadör saboterat det. Installationen bestod bland annat av en bassäng med rödfärgat vatten där en bild av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare flöt på en liten båt. Amabassadören såg verket som en provokation, medan makarna Feiler framhöll att tanken var att visa på våldets konsekvenser.
Motstridiga känslor
Under namnet "Once upon a time in the middle of winter" har de nu dokumenterat det tumultartade efterspelet till händelsen. Tidningsurklipp, bilder, tv-inslag, den lilla båten, färgerna som användes för att färga vattnet, allt finns här.
Gunilla Sköld Feiler har i dag motstridiga känslor inför allt som hände.
- Det finns flera olika dimensioner. Vi blev dödshotade och jag fick fruktansvärda samtal om vad man ville göra med Dror. Jag klarade inte det utan drog mig undan. Han är uppvuxen med motstättningarna och kunde ta debatten på ett annat sätt. Samtidigt innebar händelsen att vi blev kända, men det förde också med sig att jag ibland uppfattades som en hårdför politisk konstnär. Det är jag inte, säger Gunilla Sköld Feiler. Sedan lägger hon till:
- När jag gifte mig med Dror Feiler gifte jag mig också med konflikten mellan Israel och Palestina.
Det blev inte minst tydligt i maj förra året när han var en av dem som deltog i hjälpkonvojen till Gaza som bordades av israelisk militär. Nio turkiska aktivister dödades.
Det är en stor förlust för läsarna i Sverige. Helena Henschen var en stor författare som inte hann skriva så mycket, säger förläggaren Dorotea Bromberg till TT Spektra.
Helena Henschen debuterade som skönlitterär författare vid 63 års ålder med boken "I skuggan av ett brott" 2004. I den skildrade hon den tragedi i hennes egen familjs historia som kom att kallas de von Sydowska morden. Boken väckte stor uppmärksamhet och 2005 förärades hon tidningen Vi:s läsarpris.
-Hon var unik på sitt sätt. Hon blev författare så sent, men var så färdig med sin första bok. Jag kommer aldrig att glömma när vi fick manuset till "I skuggan av ett brott". Ingen av oss kunde tro våra ögon för att det var så moget, säger Dorotea Bromberg.
Verkliga händelser
Fyra år senare publicerades "Hon älskade", som också den bygger på en verklig persons levnadsöde. Där skildrade Helena Henschen sin farmor Signe Thiels liv.
Under en lång tid hade Helena Henschen arbetat med en tredje bok, en roman som också den skulle utgå från verkliga händelser, den här gången under andra världskriget. Manuskriptet blev dock aldrig avslutat.
-Boken skulle ha kommit ut i år eller nästa år. Hon tog lång tid på sig att skriva, så det visste man aldrig, berättar Helena Henschens syster Marie.
Tidigare i livet arbetade Helena Henschen som formgivare och var en av grundarna av klädföretaget Mahjong. Hon skrev och illustrerade också barnböcker. Helena Henschen blev 70 år gammal.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|